Michael ODwyer rider i Sverige

Vintercykling med snö i Sverige

Avavantum

Han hade en idé om att cykla i de svenska fjällen över vintern.

Vi gillade idén om att cykla i Sverige under vintern, med massor av snö. Så vi lånade den här berättelsen från oldmanmountain.com.
Orden och bilderna är gjorda av Michael O’Dwyer

Ordet äventyr härstammar från 1200-talet från ett gammalt franskt ord aventure, som betyder ”det som händer av en slump”. Verbet utvecklades till aventurer”vandra, resa, söka äventyr, hända av en slump. Under 2000-talet känner vi ordet mer som: en spännande eller ovanlig upplevelse med ett osäkert resultat. 

En mörk vinterdag, med tid över och timmar att slå ihjäl, bestämde jag mig för att leta efter några poddar att lyssna på. Jag snubblade över en fantastisk brittisk podd med ett avsnitt där de intervjuade någon jag kände väl. "Kände/känner" är ett löst begrepp, men när intervjun var slut hade jag en mycket djupare förståelse för den här mannen. En intressant del dök upp när programledaren försökte sätta en etikett på intervjupersonen genom att kalla honom upptäcktsresande. De var båda överens om att de ogillade begreppen upptäcktsresande, äventyrare eller extrem. Han accepterade motvilligt etiketten och samtalet fortsatte. Det var ordet äventyrare som jag fastnade för och dess betydelse för mig. Jag behövde mitt eget äventyr för att räkna ut det. 

Michael ODwyer rider i Sverige

Jag fick en idé om att cykelsemestra i de svenska fjällen under vintern. Det kan vara kallt där och med lite erfarenhet av djupvinter visste jag att jag behövde lära mig mer. Jag ordnade en lokal övernattningstur och lyckades övertala några vänner att följa med. Vi var i slutet av en relativt kall period i Stockholm och efter en månad med fantastisk snö kände jag att tajmingen var perfekt. Resan organiserades och planerades en vecka i förväg, men när avresedagen närmade sig vände temperaturerna och den djupa snön började förvandlas till vatten. Det gick inte på en gång, men tillräckligt snabbt för att göra det svårt att cykla på de planerade stigarna. 

Michael ODwyer rider i Sverige

När vi planerade rutten lät jag oss följa skogsstigar och korsa grusvägar innan vi landade på den perfekta campingplatsen för att ta oss an episka singletrack-leder nästa dag. När vi gav oss av kände vi direkt hur snöförhållandena försämrades. Vi saktade ner till krypfart och de fina snöstigarna från dagarna innan blev omöjliga att cykla på. Vi fick ta till att leda cyklarna till närmaste grusväg och började skandera: ”Vi går aldrig på vandring utan våra cyklar”.

Väl ute på grusvägarna kunde vi rulla fram i spåren efter traktorer och jägarnas fyrhjulsdrivna bilar. Nåja, att rulla är kanske att ta i, eftersom vi var tungt lastade med vinterkläder och tält, vilket gjorde att även de enklaste uppförsbackarna blev en utmaning.

Michael ODwyer rider i Sverige

När vi bröt lägret kollade vi hur den lokala sjön såg ut. Nu när snön har smält visade den bara isen upp en vacker marmorerad effekt på ytan. Vi testade tjockleken för säkerhets skull innan vi bestämde oss för att köra en bit som en genväg till stigen. För att vara ärlig tror jag att vi körde där mer för äventyrets skull än för att det faktiskt var en genväg. 

Michael ODwyer rider i Sverige
Michael ODwyer rider i Sverige

Väl tillbaka på fast mark fick vi njuta av fantastisk singletrack-cykling längs sjöns strandlinje. Vi slingrade oss in och ut mellan träden med knappt någon snö att bry oss om. Vi ville att den här stigen skulle vara för evigt. När vi kom fram till en korsning i skogen stannade vi för att dricka lite vatten och klura ut vilken väg vi skulle ta. Det var då vi först lade märke till märkena i snön. Utan några mänskliga fotspår i sikte kunde dessa stora tassavtryck bara vara en sak: vargspår. När vi såg oss omkring växte spänningen. Var de fortfarande i närheten eller hade de gått vidare? Vargar är ökända för att vara skygga varelser som undviker mänsklig kontakt, och det är välkänt i Sverige att vargarna ser och luktar oss långt innan vi ser dem.

Michael ODwyer rider i Sverige

Den här resan höll på att bli ett riktigt äventyr. Vi hade tagit oss över isen och fram till lägret, men visste inte vad som skulle hända härnäst. Skulle vi hitta fler djurspår? Skulle vi få se något av det lokala djurlivet? Skulle stigen fortsätta vara cykelbar eller skulle vi behöva kämpa i timmar för att hitta nästa grusväg?

Stigen blev brant uppför och inte ens den modigaste av oss försökte cykla. En torr och varm dag kanske det hade gått, men inte den dagen. När vår stig nådde platån steg humöret, och efter den obligatoriska fotograferingen och en energibar var vi igång igen. Slasket hade försvunnit från berget och lämnat kvar greppvänlig svensk granit som gjorde att vi kunde köra på ordentligt i utförslöpan. Jag har aldrig kört en så teknisk stig med pakethållare och väskor på cykeln, och jag blev förvånad över hur bra den hanterade det.

Michael ODwyer rider i Sverige

När jag kom tillbaka till den asfalterade vägen hann jag reflektera över resan. Den var kort, bara två halvdagar och inte särskilt långt hemifrån. Jag antar att man skulle kunna kalla det för ett mikroäventyr. Där är det ordet igen, äventyr. Varför var de två herrarna från podden emot ordet? Vid närmare eftertanke tror jag inte att det var själva ordet i sig, utan snarare hur detta ord, och liknande (utforskare och extrem), överanvänds i dagens samhälle. Vilken nivå av extremitet krävs för att något ska vara extremt? Hur stor eller storslagen måste en resa vara för att det ska räknas som ett äventyr? Hur långt utanför din bekvämlighetszon behöver du resa för att uppleva resan som extrem eller som ett äventyr? Jag antar att det är en personlig åsikt. Behöver vi i dagens samhälle andras godkännande för att rättfärdiga vår resa eller användningen av ord för att beskriva den? Om ditt äventyr, oavsett hur stort eller litet det är, tar dig utanför din bekvämlighetszon, är inte det tillräckligt för att kalla det extremt?

Jag cyklar men jag ser mig inte som en cyklist. Jag använder cykeln för att ta mig till platser, platser jag vill besöka. Äventyret ligger inte i att hjulen snurrar utan i det som händer däremellan. Jag ger mig ut på äventyr för att hitta en ny version av mig själv. Jag växer i oväntade situationer och lär mig hur jag ska hantera dem. Planer ändras och äventyr hjälper mig att acceptera det. Anpassa dig, överlev och gå vidare.

När snön hade förvandlats till slask och jag blev blöt av min egen svett snarare än av det fallande regnet, visste jag att mitt äventyr hade börjat. När vi tog oss över isen och upp till toppen av berget kände jag att vår resa var äventyrlig. Och när vi kom tillbaka till vägen och civilisationen visste jag att vårt äventyr var fullbordat, jag var lycklig.

FLER BLOGGINLÄGG

Lyckliga stigar!!

Liknande inlägg